Leo Gerdéns högtidsreflektion

Ers Majestät, Ärade Akademiledamöter, medaljörer, pristagare och stipendiater, mina damer och herrar,

Jag vill börja med att tacka för den fantastiska musik vi har fått ta del av ikväll. Tack för era toner, er röst, er berättelse. Det är en stor ära att få chansen att vara med och avsluta den här kvällen. För bara sisådär ett halvår sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att få stå här framför er. Inte bara på grund av min minst sagt bristfälliga musikaliska förmåga, utan framför allt för att jag var en helt vanlig student vid Harvard University utanför Boston i USA, redo att strax äntligen fullfölja min examen, en milstolpe jag hade kämpat så hårt för och skulle få fira med både vänner och familj. Men så mycket tid till firande blev det inte. Inte heller var det självklart att jag skulle ta min examen.

I fyra år hade jag studerat hur auktoritära ledare genom historien försökt tysta sin egen befolkning. Men nu såg jag begynnelsen av en demokrati i förfall med egna ögon. Med start i mars i år började den amerikanska migrationspolisen arrestera internationella studenter med hänvisning till att de yttrat åsikter som gick emot Trumpadministrationens agenda. En film spreds av den turiskiska studenten Rumeysa Özturk som bara några kilometer från mitt universitet greps av fem maskerade poliser medan hon skrek i panik, slängdes in i en skåpbil och sedermera spenderade två månader i migrationsförvaring.

Men det som var kanske mest skrämmande var att se vilken omedelbar effekt det fick på mitt campus. Nästan alla mina vänner, också medborgare, började ta ner inlägg på sociala medier, sluta delta på demonstrationer och ompröva vilka områden man väljer att genomföra sin forskning inom.

Tystnaden var öronbedövande. Jag bestämde mig för att statens skrämseltaktik inte skulle få fungera på mig och skrev i ren frustration en debattartikel i vår skoltidning om att självcensur är det farligaste sättet att bemöta en auktoritär ledare. Jag trodde ärligt talat inte att del skulle leda till särskilt mycket, men bara någon vecka senare kom President Trump att med full kraft attackera Harvard och kräva total kontroll över vårt universitet: vilka elever som skulle få antas, professorer som skulle sparkas och kurser som skulle erbjudas. Det hela följde ett bekant mönster av attacker på oberoende institutioner: domstolar, medier och kulturen, exempelvis the Kennedy Center i Washington DC, en institution inte helt olik denna, där Trump utsåg sig själv till ordförande och lovade att styra om innehållet för att passa hans egen agenda. Den här kvällen hade inte sett likadan ut om den skett i dagens USA.

Det blev tydligt vad som stod på spel. Det här handlade inte bara om mig som individ, utan om ett helt universitet och i förlängningen om högre utbildning i världens främsta forskningsland. Om akademisk frihet. Ifall universitet skulle förbli en plats för fria tankar eller en förlängning av en stats propagandamaskin. Trots riskerna det innebar var det här en strid värd att ta.

Jag kom att bilda och leda en studentrörelse som kämpade för Harvards motto: Veritas, eller sanning på latin.

Det finns olika sätt att se på det begreppet. Vissa tenderar att tolka det som att vi påstår oss stå för sanningen, och har som roll att lära ut den. Att vi redan vet hur saker och ting ligger till. Det är en syn som gör samhällsdebatten till ett nollsummespel som bara handlar om att se till att ens egen idé om vad sanningen är ska gå vinnande.

Jag menar att det är helt fel sätt att se på Veritas. För det allra mesta är sanningen inte känd för oss. Vi vet inte hur cancer botas, vilka nivåer på olika skattesatser som är optimala, hur lagar ska skrivas så effektivt som möjligt, vad AI-revolutionen kommer att leda till, hur trauman ska behandlas, eller vilka faktorer som lett vissa länder till att bli rika och andra fattiga. På inga av dessa problem sitter vi på sanningen – men Veritas är vår ledstjärna, en strävan, som vi i vissa fall aldrig kommer uppnå men åtminstone försöker förstå konturerna av. Veritas är ett gemensamt, pågående projekt. Syftet med vår verksamhet är ett ständigt sökande efter sanningen.

Veritas innebär att vi testar idéer, misslyckas och försöker igen. Att vi låter människor lägga fram teorier och tankar som vi ibland tycker är galna, kanske till och med problematiska. Projektet Veritas kräver en ödmjukhet inför att inte sitter på alla svaren.

Men jag är rädd för att vi lever i en tid då människor saknar den ödmjukheten, vilket tenderar till att man hellre tystar sina kritiker än pratar med dem. Det är ett problem som gäller såväl Trump och hans anhängare som många inom den akademiska världen: professorer och studenter som hellre lutar sig tillbaka på sina egna högskolepoäng och akademiska meriter än att fortsätta lära sig av andra – och som därmed är med och skapar ett vi och dem. Det synsättet har ibland gjort oss blinda för hur samhället ser ut utanför våra föreläsningssalar.

Trump syfte med att attackera ett universitet som Harvard är att konsolidera makt, men det förklarar inte varför hans konflikt är så populärt ute i landet, bland människor som aldrig satt sin fot i någon av Harvard mörkröda tegelstensbyggnader. Deras motstånd grundar sig snarare i vår ovilja att lyssna till deras erfarenheter. Att vi tror oss sitta på sanningen om deras liv.

För Veritas kräver nämligen att vi på riktigt försöker förstå varandras. Att vi bryr oss. Och det är just därför kulturen, och inte minst musiken, är så viktigt för vår demokrati. Musiken inspirerar – den får oss att tänka nytt. Musiken har en helt en unik förmåga att genom att engagera fler av våra sinnen ta oss in i nya rum, uppleva nya känslor och förmedla budskap på ett sätt som kryper under skinnet.

För mig är det musikens kanske starkaste uppgift – den får oss att känna. Känna för människor vi aldrig har träffat, vars liv vi inte delar. Och är det något vi behöver mer av i en allt mer polariserd värld så är det just empati. Veritas kräver att vi försöker förstå varandra – och för att förstå varandra behöver vi känna för varandra. Den musik vi har fått ta del av ikväll har i alla fall fått mig att just känna, reflektera, och tänka.

Den fria kulturen och den fria akademin har diametralt olika roller, men är både helt nödvändiga i att försvara det fria samhället. Låt oss fortsätta med det. Låt oss fortsätta söka efter sanningen. Låt musiken aldrig tystna. Tack.

Leo Gerdén