Publicerad: 2017-11-28

Foto: Urban Wedin

Preses högtidstal 2017

”Nu är det vår uppgift att se till att 2017 inte bara blir ordets, utan även handlingens revolution. För i detta nu stiger en unison sång fram av ett slag som jag tror och hoppas stryker repristecknen för gott.”
Läs en något nedkortad version av preses Susanne Rydéns högtidstal från akademiens högtidssammankomst den 27 november 2017.

Högtidstal:

”Prima le parole – poi la musica” - Så löd musikens ledord i det tidiga 1600-talets Italien, den tid då jubilaren Claudio Monteverdi var verksam. Monteverdi, vars storslagna inledning till Mariavespern från 1610, fick inleda denna sammankomst, den 246:e i ordningen.

Vi befinner oss i en tid när musiken hamnat i andra rummet. En tid när tolkning av ord är ett ytterst centralt begrepp för vår akademi.

Min inledning på dagens högtidstal var tänkt att vara en helt annan, men låt mig börja i nuet och ändå använda le parole – orden – i ett försök att ge min syn det som händer och förklara hur vår akademi plötsligt befinner sig i ett så oönskat fokus.
Vi har under loppet av några veckor fått ta del av kvinnors vittnesmål om fruktansvärda och oförsvarliga trakasserier, med verbala och fysiska övergrepp som inte lämnar någon bransch utanför, inte heller fri från ansvar. Två av vår akademis ledamöter är anklagade för sexuella trakasserier. I enlighet med våra stadgar behandlas frågan och ligger överst på dagordningen vid styrelsemötet den 4 december.

Jag vill se det som nu händer som en stark och positiv kraft, något omvälvande, där styrelsen för Musikaliska akademien omedelbart välkomnade den genomlysning av samhället som just nu sker.
En välbehövlig genomlysning av den värld som är en krass vardag för så många, inte minst för människor i det musikliv vi vill utveckla och värna om. Likväl blir det problematiskt när snabba slutsatser dras, prepositioner byts ut och ansvarsområden sammanblandas.

Vi är alla del av samhällets strukturer. Ofta ojämnställda, förlegade, ibland fungerande, kanske till och med bra.
Inom dessa väljer vi att se, men också att blunda. Vi väljer att höra, men också att slå dövörat till. Vi kan och har säkert ofta anat, men likväl varit så aningslösa.
Nu vet vi och nu kan vi agera, alla utifrån sitt sammanhang och inom vår akademi har ett intensivt arbete påbörjats, för att både komma tillrätta med de missförhållanden som uppdagats, men också för att vara del av den rörelse som förhindrar att historien upprepas.

Det sammanhang där jag egentligen ville sätta in frasen ”Prima le parole – poi la musica” var den musikaliska revolution där man vände renässansens polyfoni ryggen till förmån för ordet och dess innehåll. Monteverdis tid.
När musikens uppgift blev att förmedla, att berätta, ja när hela syftet med klang, harmoni, rytm och artikulation övergick till att förstärka texten och väcka känslor.
Dessa känslor, så centrala i vår musikaliska gestaltning. Det kan vara en lied eller en folklig koral, en jazzstandard eller en nyskriven aria; i spänningsfältet mellan text och musik skapas en mångfacetterad berättelse med åtskilliga bottnar som uppstår i det ögonblick när musiken når ordet, när färgerna strömmar in och retoriken fullbordas.

Men ordet i sig har också sin egen klang.
Hos årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro, sjunger språket av melodier och rytmer som liknas vid både Schubert och Haydn och en haikudikt av Tomas Tranströmer kan upplevas som ett komplett opus.

Men den musikaliska retoriken är inte endast det vokalas redskap, utan är lika närvarande i de klangliga skikt där ordet inte räcker till och där tanken fritt skapar sin associationsbana. I den improviserade slingan där ett välgrundat tonspråk blir en förutsättning för det spontana infallet. Där musiken kommer av musiken, men likväl talar till oss i Lieder ohne Worte – i sånger utan ord.

Retoriken finns i musiken, men är även avgörande när vi beskriver våra musikaliska upplevelser. Ord kan höja ett framförande till skyarna, men också efterlämna starkt, upprörda känslor. Det är svårt att i det sammanhanget gå förbi en annan av årets jubilarer: Wilhelm Peterson Berger och hans mestadels vassa recensioner i Dagens Nyheter under benämningen ”lilla t”. Peterson Berger, tonsättare till några av de ljuvligaste pianominiatyrer man kan tänka sig, men som inte tvekade att fullfölja en ordstrid till dess absolut yttersta gräns.
Han visar tydligt på en människas olika sidor och att man vid åsynen av den ena inte nödvändigtvis anar den andra.

Som musiker tolkar vi i de flesta fall, andra upphovspersoners verk. När musikens skriftspråk är knapphändigt kan vi uppleva både en frihet och en begränsning i vår förmedling.

I ordets värld å andra sidan kan meningar lyftas ur sitt sammanhang, omtolkas och få en helt ny innebörd. Ett felplacerat citat eller ett förfluget ord kan skära djupt som en felspelning, som en plötslig dissonans i ett harmoniskt ackord.

[…] (vers av författaren och poeten Alf Henriksson)

Jag inledde med att teckna en verklighet fjärran från Laudas jublande klangvärld. Nu är det vår uppgift att se till att 2017 inte bara blir ordets, utan även handlingens revolution. För i detta nu stiger en unison sång fram av ett slag som jag tror och hoppas stryker repristecknen för gott. Där, för att citera årets Rolf Schockprismottagare Wayne Shorter ”the trust in each other, is the base of music making – the base of humanity”.

Jag känner mig oerhört stolt och glad över det kreativa diskussionsklimat som breder ut sig inom vår akademi, med många samtal som vittnar om en stark gemensam vilja till utveckling och nytänkande. Hos oss får nu stadgarna sin välbehövliga revidering, riktlinjer fastställs, verksamhetsplanen vitaliseras och vi skapar ett partitur med nya förtecken.
Vi öppnar för fler och nya former att träffas. Tillfällen att lära, att utbyta erfarenheter, möta nya strömningar och kulturer - ett gott klimat att inspireras av och växa i.

Och i alla sammanhang där vår akademi kan vara med och påverka ska vi göra så, för att bidra till ett jämställt musikliv grundat på respekt och integritet, ett musiksamhälle där tillit åter blir möjlig, det som är grunden för samspelet mellan människor - och mellan musik och människa. ”the base of music making – the base of humanity”.

Arbetet är påbörjat och tillsammans skapar vi en akademi för vår samtid och för framtiden. En akademi där musiken åter får komma i första hand.

Susanne Rydén
Preses i Kungl. Musikaliska akademien

Läs också Preses Susanne Rydéns replik i Expressen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.